En yngling - Dan Berglund Jag fick v[Dm]älling med sm[Dm/c]ör i att [B]äta, och jag [C]åt med min snoriga tr[F]ut. Jag fick l[A7]yssna till evig tr[Dm]äta och j[Gm]ämt tiga st[G]ill, veta h[C]ut. Jag fick n[A7]yckel om halsen, och t[Dm]änkte: Nu k[A7]astas jag ut av min m[B]or. Fastän [F]ögonen h[C]ennes bl[Dm]änkt[F]e och hon s[B]a några v[A7]änliga [Dm]ord En skurkärring var hon till yrket, med ryggont och värkande ben. I virvlande stendamm och slammer stod farsan och borrade sten. Jag minns hur han hostade loskor och sa med sin rossliga röst: "Här inne har jag min gravsten", och slog mot sitt väldiga bröst. Där satt han i kvällarnas blekhet. Så farlig och hårig och stor med brännvinsflaskan på bordet, och svor över mig och min mor. Hon gav mig skydd emot honom, fast hon ofta fanns just där han slog. Han var så att alla blommor vissnade ner och dog. Men när jag kom utanför dörren, då ville jag leka tyrann. De svagare barnen sprang undan. Ja, lycklig var den, som det hann! Ty jag ville låta dem gråta, gråta ur mitt eget bröst. Jag slog dem men ville förlåta och ge dem min klena tröst. Från fönstren skimrade ljusen i höstkvällens kyliga frid. Och höga och tysta stod husen som omgav vår hårdnande strid. Och stjärnorna blinkade vänligt. Men blickarna stirrade rått, och jag kan ej förklara varför jag begick mina första brott. Ja, så åkte jag fast första gången. För ett inbrott, det var mest på lek. . . Och när jag kom hem från polisen ställde sig farsan och skrek: "Jag har fött dig med mat och med kläder! En ligist och en snorig lus! Är det tacken för allt, vad vi offrat, att du drar denna skam till vårt hus!" Men dagarna föll över åren, allt längre från barndomens kök. Och glömska föll över spåren, som tung och stickande rök. Men salig var törsten på livet. Vid murar av skymmande död vi drack och vi sniffade thinner. Och släckte vår töstande glöd. Och morsan, hon födde en unge, fast hon var härjad och svag. Han skrek så hon höll på' bli galen, så hon tystade honom med slag! Så, en dag fanns hon inte i huset. Hon fanns på polisstation'! Hon dömdes för barnamisshandel, ja, hård var rättvisans dom. Då var det som' världen stannat mellan min mor och min far. De svor och de skrek så förbannat i tre hela nätter och da'r Jag hör än idag, hur hon gråter. Jag ser än, hur bandet slits av. Han gick, och han kom aldrig åter, och hördes se'n dess aldrig av! Själv drev jag dit vindarna blåste, jag drev där i blint raseri. Mitt öde var redan förlorat den sista da'n jag var fri. Det var slut med att smyga och tassa. Det var slut med all lek utan blod. Vi vässade knivarna vassa och drack ett par öl för vårt mod. . . Den kvällen var allting så stilla: himlen var luftig och hög. Gulnade löv såg vi trilla från träden, där sparvarna flög. Hon hann aldrig, hann aldrig vända! Hon hann aldrig säga ett ord förrän allting slogs över ända, och gräset dränktes i blod. På min järnbrits brukar jag drömma för att glömma min blodiga kniv. Giftbägaren skall jag nu tömma för att ha tagit en ung flickas liv. Så stannar min kastade tärning vid en ålder av fjorton år. Men ropen på hämnd för min gärning ska följa mig vart jag än går!!
