Ballad vid minnet av en kamrat av Dan Berglund Ö(G)ver hissingens hamnar, fa(D)briker och berg Går den su(Em)sande natten fr(C)am Och vä(G)garna dånar, och h(D)immelens färg Är som äl(Em)vens mu(C)ddrade sla(D)m I en ti(G)ndrande vinter g(D)ata av ljus Stiger sk(Em)eppsvarv i strängt majest(C)ät Som s(G)nart ska få vila i f(D)olkhemmets grus Som ste(Em)nar som ro(C)par och v(D)et Och jag t(G)änker på dig medan ti(D)mmarna far Och fast al(Am)lt är så länge s(C)en Och det ä(G)r som du plöt(F#m)sligt står fra(Hm)mför mig, klar Här i kö(Em)ket i E(C)6:ans sk(Am)en (D7) Jag kan hö(G)ra din röst, din fla(D)mmande eld Dina or(Am)d om en arbetarst(C)at Dom har da(G)rrat i mig(F#m) sen den dag(Hm) jag blev ställd "Fr(Am)i" från att tjä(C)na min m(Am)at (D7) Och jag tänker på tider som är och som var Det fanns en tid då ens blod stod i brand Det var brudar och bärs, då fanns framtiden kvar Och en livslust som slet alla band Då var sommaren blå, då var friheten fri Den var löning var fjortonde dag Och nån "svensson", det skulle vi fan aldrig bli Och vi var bästa kamrater, du och jag Men så fann du din mö och blev farsa med fart Det stod bröllop i grönskande vår Det kom blommor i fönstret och allt var så rart Ja, din tös börjar skolan i år Och du började tjata om saker du läst Om klassernas krig mot varann Om jobbarnas stolthet som sossarna kväst I en välfärd, där målet försvann Dina tankar, dom växte i frätande gas På en fruktansvärd kemisk fabrik Tills sjukdomen kom, och du slutligen las På en skinande canserklinik Jag drömde väl då, fast jag ofta var pank Om ett liv, som dom flesta väl gör Med hus och med täppa och vitmålat plank Och ingenting i världen som stör Men vi har blivit för lata och dyra i drift Och dom som har arbete kvar Dom ska tydligen långsamt utrotas med gift Av dom få som har samhällsansvar Och E6:an sjunger och himlen blir ljus Den är röd som ditt flammande hat Var finns din näve bland sovande hus? Den näve du gav mig, kamrat!