Anderssons kärring       - Dan Berglund

När [Am]Anderssons kärring sänkts n[E7]er i m[Am]ull
står s[Dm]onen där [E7]ensam och sn[Am]open.
Och t[Am]änker, me'ns graven sk[E7]yfflas f[Am]ull,
på sin m[Dm]oder, där n[E7]ere i gr[Am]open:
"S[C]ov i ro ut[Dm]i din grift,
där f[G]inns ej h[G#dim]errar, där f[Am]inns ej några sk[E7]ift!
  O, min m[Am]oder! Hur ska jag hedra dej?
  O, min m[G]oder! Hur ska jag h[Dm]edra d[Am]ej?

"Nog var du fin, lilla Ann-Katrin,
fast du inte var fager att skåda.
Med händer med valkigt och härdat skinn
och vader med åderbråcksklåda.
Och kinden röd, så len och spröd,
Den härjades uti kampen för vårt bröd.
  O, min moder. . .

"Och aldrig mer ska du tvätta byk
och vara så nådig och trogen.
Ochn aldrig mer ska far ge dig stryk
när han full kommer hem ifrån krogen.
Och aldrig mer (Nej! Aldrig mer!)
ska du av utmattning plötsligt segna ner.
  O, min moder. . .

"Du ska inte sno mellan matbord och spis
och vaka hos ungar, som skriker.
Du ska inte fråga om sidfläskets pris
när modet och pengarna viker.
Ty dyrt är bröd här, ovan jord.
Men billigt är vårat eget kött och blod.
  O, min moder. . .

"Men fåglarna sjunger i grönan lind.
Jordlivet följer sin bana.
Här ger jag ditt namn till den hårda vind
som en dag ska fylla vår fana!
Och tag det hat som när min själ!
När jag dör, ska jag inte dö som träl!
  O, min moder! Så ska jag hedra dej!!
  O, min moder! Så ska jag hedra dej!!