E           A                E
Han kom med mig när jag drog bort den våren,
       E           A              E
som en hund följde han mig tätt i spåren.
        B            E                A
Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets land,
      E       B                E
men Kristina, guldet blev till sand.

Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka.
Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka!
Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland.
Åh, Kristina, guldet blev till sand

A        B       A
Han, som var min kamrat,
    B           A             Abm   E
han trodde mitt ord, fast jag redan då
Abm      C#m         Abm
såg, att längs denna väg
      A                E      B
fanns knappast det jag ville nå.


Över prärien kom vi till en öken.
Vi gick vilse och började se spöken.
Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand.
Åh, Kristina, guldet blev till sand.

Jag, som var hans kamrat,
jag tog honom över land och hav.
Ökenvinden har höljt
ett täcke över hans tysta grav.

      A         D               A
Ur en stinkande källa drack han vatten.
         A             D                 A
Han blev sjuk och gick bort från mig den natten.
         E          A                D
När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand
     A       E                A            
och Kristina guldet blev till sand.
D   A         E                A
Åh, Kristina, guldet blev till sand.