Ballad vid minnet av en kamrat av Dan Berglund

Ö(G)ver hissingens hamnar, fa(D)briker och berg
Går den su(Em)sande natten fr(C)am
Och vä(G)garna dånar, och h(D)immelens färg
Är som äl(Em)vens mu(C)ddrade sla(D)m
I en ti(G)ndrande vinter g(D)ata av ljus
Stiger sk(Em)eppsvarv i strängt majest(C)ät
Som s(G)nart ska få vila i f(D)olkhemmets grus
Som ste(Em)nar som ro(C)par och v(D)et

Och jag t(G)änker på dig medan ti(D)mmarna far
Och fast al(Am)lt är så länge s(C)en
Och det ä(G)r som du plöt(F#m)sligt står fra(Hm)mför mig, klar
Här i kö(Em)ket i E(C)6:ans sk(Am)en (D7)
Jag kan hö(G)ra din röst, din fla(D)mmande eld
Dina or(Am)d om en arbetarst(C)at
Dom har da(G)rrat i mig(F#m) sen den dag(Hm) jag blev ställd
"Fr(Am)i" från att tjä(C)na min m(Am)at (D7)

Och jag tänker på tider som är och som var
Det fanns en tid då ens blod stod i brand
Det var brudar och bärs, då fanns framtiden kvar
Och en livslust som slet alla band
Då var sommaren blå, då var friheten fri
Den var löning var fjortonde dag
Och nån "svensson", det skulle vi fan aldrig bli
Och vi var bästa kamrater, du och jag

Men så fann du din mö och blev farsa med fart
Det stod bröllop i grönskande vår
Det kom blommor i fönstret och allt var så rart
Ja, din tös börjar skolan i år
Och du började tjata om saker du läst
Om klassernas krig mot varann
Om jobbarnas stolthet som sossarna kväst
I en välfärd, där målet försvann

Dina tankar, dom växte i frätande gas
På en fruktansvärd kemisk fabrik
Tills sjukdomen kom, och du slutligen las
På en skinande canserklinik
Jag drömde väl då, fast jag ofta var pank
Om ett liv, som dom flesta väl gör
Med hus och med täppa och vitmålat plank
Och ingenting i världen som stör

Men vi har blivit för lata och dyra i drift
Och dom som har arbete kvar
Dom ska tydligen långsamt utrotas med gift
Av dom få som har samhällsansvar
Och E6:an sjunger och himlen blir ljus
Den är röd som ditt flammande hat
Var finns din näve bland sovande hus?
Den näve du gav mig, kamrat!